Lenn Legacy: Back to the future

Skepp ohoj från familjen Lenns husbåt!

Chelsea är inte lika förälskad i havet som hennes man, sjösimmen. Hon är ovan vid stora mängder saltvatten på det här viset, då stranden är uttorkad där hon kommer ifrån. Det betyder inte att hon inte upplevt vatten eller lärt sig simma, eller att hon inte kan tycka om att leka på stranden med sina barn.

Något Kirill inte har någon större talang för är matlagning.

Så växer Patricity upp! Hon är genast i behov av nya kläder och en ny rosett, gah! Vad har jag sagt om röda rosetter i rosa hår?

Elliott växer också upp och är likaledes i behov av nya kläder.

Nåt annat de behöver nytt är sängar. Här har vi en bild där trät på underslafen råkat bli rött, det ändrades sen. Översängen är Patricitys, som tycker om rosa och är fordonsfantast. Undersängen är Elliotts. Han är modig och tittar ofta under sängen efter monster, vilka han tyvärr också brukar finna.

Patricity utvecklar tidigt ett intresse för konst. Medan Elliot leker hemma hos kompisar hänger hon på galleriet och drömmer om den dag hon själv ska bli en skicklig konstnär och författare.

Patricity provar på att baka muffins i leksaksugnen och inser att hon inte har någon fantastisk, medfödd talang för det. Elliott däremot har ärvt sin mors fallenhet för logik.

Sen är det dags för huset att byggas ut igen!

Deras kök har nu väggar och golv, woo! De har också ett bord för fyra istället för två och hela huset har fått fönster.

På övervåningen får de ett extra rum som just nu är rätt tomt men nog kommer väl till pass senare.

Någon riktig matlagning blir det aldrig riktigt, då ingen i familjen är orkat bli bra på det. Då är det så mycket lättare att alla bara tar en snabbmåltid när de är hungriga...

Sen sätter Chelsea ner foten och säger att nu är det dags att åka och hälsa på i framtiden.

Det är första gången Patricity och Elliott tittar ut över den stad och den tid där de föddes. Det känns lite märkligt för dem men stort. Chelsea njuter av att vara tillbaka där hon hör hemma och ser fram emot att visa sitt hem för barnen.

Kirill vill genast åka och hälsa på sina ättlingar. Han har blivit varnad om att saker kan ha ändrats hos dem men trodde inte riktigt på det förrän en liten flicka han inte alls kommer ihåg möter dem. En liten flicka med lika röd hud som Patricity.

Också resten av ättlingarna är annorlunda.

Chelsea och Patricity kommer genast väl överens med dem, Kirill har en existentiell kris och Elliott... har vandrat iväg någonstans.

Och vem har vi här? Det är Tina, älskarinnan som Kirill en dag trodde skulle bli anmoder till hans ättlingar. Han bestämmer sig för att undvika henne lite smidigt.

Elliott tar till framtiden - eller sin födelsetid - som en sjösim till vattnet och tycker att robotar är särskilt häftiga.

Patricity hälsar på sjukhuset som skapade henne.

Elliott har upptäckt löpning som hobby och tycker särskilt mycket om att springa ute i ödemarken, på det som var havsbotten en gång. Hans föräldrar oroar sig för att han ska få värmeslag, särskilt Kirill som lätt själv blir uttorkad nu när han är lite fjällig men Elliott är van vid höga temperaturer hemifrån och tycker inte att det är något problem.

På en av sina löprundor hittar han ett kraschat rymdskepp. Han vet att andra också känner till det men tycker ändå om att tänka på det som bara hans plats. En hemlighet han delar med sin syster men ingen annan.

Patricity tycker om framtiden och dess häftiga moderniteter men ibland är det trevligt med en paus och saker som är mer likt hennes egen tid. Inte den hon föddes till, utan den hon växte upp i och den enda hon kommer ihåg, innan hon kom hit. Att höra historier från mamma är inte samma sak. Husbåten kommer alltid att vara Patricitys hjärtehem.

Med det sagt är framtiden riktigt cool. Den har mycket som är roligt eller bara bekvämt och inspirerar henne att vilja skriva sci-fi.

Elliott har alltid velat träffa en vampyr och när han såg den här simmens bleka hud trodde han att stunden var kommen men det visade sig vara en vanlig, tråkig människa. Om en med mycket intressant att säga. Ändå känner Elliott hur intresset för det övernaturliga börjar falna.

Chelsea och Kirill tycker mycket om att dela drömmar med varandra och med sina barn. Det var något de inte kunde göra förut, då de bodde i ett pyttelitet hus som verkligen inte hade de drömkapslar kulturcentret har.

Patricity har börjat på sin sci-fiberättelse. Det är en bok om en tolvårig flicka som upplever ett rymdäventyr och hon kallar det Sara och supernovan.

Under tiden hänger Elliott mycket i robotaffären, där han kan se hur robotarna skapas, prata med dem och med personer som delar hans nyfunna intresse.

När han själv utforskar moderna datorer är han inte lika säker som sin storasyster men han blir inte besviken.

TETRIS! Mänsklighetens älskare och fångvaktare finns kvar, även i framtiden ;)

Kirill har trots allt en konversation med Tina och inser att de kan vara vänner trots allt som hänt. Han bryr sig inte ens om att han har underkläder på sig, för han går runt i underkläder på kulturcentret lika mycket nu som han gjorde en gång i tiden. Dessutom är han lyckligt gift och har två barn som nästan nått tonåren, han kan umgås med kvinnor utan att omedelbart tänka på dem som sexobjekt eller potentiella barnamödrar.

När man talar om trollen! Elliott har växt upp till tonåring! Före Patricity, trots att hon är lite äldre... Men här firas födelsedagar i bokstavsordning, tydligen. Elliotts tonårskläder är jag inte superimponerad av men han kan behålla dem tills de åker tillbaka i tiden. Han har gått och blivit övernaturlig skeptiker också. Inga fler drömmar om att träffa vampyrer för Elliott.

Omedelbart efteråt är det dags för Patricity att växa ikapp. Inte röd rosett, inte röd rosett...

Tonåring! Helt okej kläder, till och med skorna utan klack kan jag gå med på. Få se på håret nu...

En röd tofs. Röd. I det rosa håret. Jaja, den är mindre än rosetterna var. Jag kommer att fixa det men orkar inte göra det nu.

Familjen passar också på att ta en titt på det hus de bodde i en gång. Där sängen fortfarande är obäddad och det står en stinkande burk med smält glass på golvet som inte är ett golv... Patricity och Elliott är föga imponerade.

Patricity: "Det finns inget golv. Eller tapeter. Eller olika rum för typ köket och badrummet."

_Kirill: "Nej... Men vi klarade oss utan det. Vi hade varandra."

Patricity: "Det finns inte ens nåt tak!"

Kirill: "Det regnade aldrig!"

Patricity: "Varför står en av spjälsängarna utomhus? Vem sov här?"

Chelsea: "Det var mest Elliott. Inte för att han hann göra det många gånger innan vi åkte tillbaka."

Elliott: "Jag sov utomhus?"

Patricity: "Utan tak sov vi nog alla utomhus."

Chelsea: "Du föddes här också, Elliott. Eftersom din pappa var upptagen med att fiska."

Elliott: "Hey!"

Kirill: "Kan du aldrig sluta ta upp det?"

Elliott: "Jag känner mig så oälskad, just nu."

Patricity: "I adore you, baby brother."

Elliott: "Jag är typ en halv dag yngre än du. Och tekniskt sett äldre, dessutom, jag existerade innan du gjorde det."

Patricity: "Detaljer."

Kirill: "Precis! Detaljer, som tak."

Elliott: "Varför bodde ni inte i mammas hus?"

Kirill: "Det har jag frågat mig själv många gånger."

Chelsea: "Det var du som friade. Friaren står för huset. Han förväntas också närvara när hans son föds, eller i alla fall passa sin dotter så att hustrun kan föda sonen på sjukhus istället för utanför ett ruckel utan golv och tak."

Kirill: "Vi kom överens om att vi bara behövde kärlek! Vi var lyckliga!"

Chelsea: "Det var vi, i ju för sig. Det är vi fortfarande."

Patricity: "Om ni tänker börja kyssas nu går jag och Elliott och tittar på stranden utan er."

Chelsea njuter av att vara i framtiden där hon inte behöver låtsas vara en stenålderssim.

En gång försökte Kirill söka tröst vid havet här och upptäckte en uttorkad strand. Den här gången är det inte en förvåning men det skär fortfarande i hjärtat, i synnerhet som han knutit sin själ till havet nu. Samtidigt har han sin familj med sig som stöd och ångrar inte att han åkte för att titta på platsen igen.

Elliott är inte lika fäst vid det kraschade rymdskeppet som han var när han var yngre men Patricty känner sig bara mer dragen till det, i synnerhet nu när de snart ska åka hem igen. Hon vill bara ta sig in på något sätt, se vad som finns inuti. Hon drömmer om rymdvarelser och skriver fortfarande på sin bok.

Kirill passar på att växa upp till gamling utanför botarenan, där han än en gång jobbar.

Han känner att det är hög tid att åka hem och oroar sig för att inte kunna rädda folk längre, nu när han blivit äldre.

Patricity övertalar mamman, som gärna går med på det, att de ska stanna några dagar till. Chelsea har ingen aning om att det har med ett visst rymdskepp att göra.

TRIUMF! Patricity har slitit ute i ödemarken och tillslut samlat ihop tillräckligt med fragment för att sätta ihop dem till en mystisk nyckel. Nu ska hon se om den fungerar också. Lillebror Elliott är medbjuden att dela den stora dagen men ingen annan vet något om det.

Hon sticker in nyckeln, hoppas...

JA! Dags att utforska ett rymdskepp!

Tillslut måste de tyvärr lämna skeppet.

De springer tillbaka genom ödemarken tillsammans, uppfyllda av lycka.

Patricity intresserar sig mer än någonsin för rymden och hur rymdvarelser egentligen är, de som bodde i skeppet. Hon skriver klart sin bok och tillägnar den Elliott, som delade hennes eget rymdäventyr med henne.