First things first. Här är Kirill Lenn, min startsim, med sin husbåt.
Och husbåten med lite mera hus på sig...
Kirill tycker om att träna och bli stark. På gymmet letar han också efter en potential själsfrände - man eller kvinna eller ingetdera spelar ingen roll - men ingen verkar riktigt rätt. Inte ens några riktigt nära vänner blir det och Kirill känner sig lite ensam.
En mystisk portal dyker upp på hans husbåt mitt i natten och det gör honom lite nervös. Vad är det frågan om? Den vågar han inte peta på hur som helst. Var den tvungen att dyka upp i just hans hem? Kirill hade varit mycket gladare om han hade kunnat gå och titta på den i skogen eller så, tillfredsställa sin nyfikenhet och sen kunna gå hem till en portallfri tillvaro.
Han tycker mycket om vatten och stränderna och jobbar där som badvakt, ett mycket viktigt jobb. Han räddar liv och det är han stolt över. När han var yngre hade han kanske hoppats på att drömjobbet skulle ge honom en av de där potentiella själsfränderna... men
mun-mot-munmedtoden är inte alls som att kyssas, i verkliga livet.
Kirill skaffar sig en trampbåt i form av en svan. Den tar han istället för vattentaxi, när han inte ska vara borta länge nog att det är rimligt att flytta hela husbåten.
Till exempel när han ska ut till sina dykarställen, för att dyka är Kirills nya passion som han ägnar större delen av sin fritid åt. Det är underbart att utforska hans älskade hav och lära sig mer om det.
Han passar också på att bo en natt på hotell för att lyxa till det efter en särskilt tröttsam dag när han jobbat på hotellets strand.
Tillslut står han inte ut med nyfikenheten längre. Portalen kanske är läskig men han måste få veta vad det är för något! Kirill petar lite oskyldigt på den. Först händer ingenting, sen bländas han av ett starkt ljussken och tror för ett ögonblick att nu är det kokta fläsket stekt.
Men ljuset bleknar något och när Kirill kan se igen är han inte död - och inte heller ensam längre. En man som påstår sig vara tidsresenär dyker upp. Portalen är en tidsmaskin, säger han och efter att Kirill lekt assistent när resenären lagat den erbjuder mannen honom en resa in i framtiden.
Det är en fullkomligt galen möjlighet. Han tänker på sina vänner - inte för att han har så många - skulle de sakna honom om han gav sig av? Och hur blir det med jobbet, med alla människor som det är hans ansvar att rädda? Å ena sidan är han rädd och vill inte ta risken men å andra sidan har han känt sig ensam länge och nyfikenheten tar överhanden igen. Framtiden! Hur kan han låta bli? Han tar ett djupt andetag och gör något han inte kunnat föreställa sig så sent som igår.
Framtiden har mycket att erbjuda och det är en omtumlande upplevelse.
Han hör talas om en strand och bestämmer sig för att det är rätta stället att gå. Havet har alltid fått honom att känna sig bättre till mods.
Inte den här gången, för det finns inte längre något hav vid den så kallade stranden.
Han besöker sina ättlingar - ättlingar! Kirill som inte ens har några barn! - och ser hur de har det.
Mamman och den vuxna dottern som han träffar är båda mycket trevliga och lever vid första anblick mindre modernt än Kirill gjort i sin egen tid, vilket är lugnande även om han oroar sig för att det betyder att de är fattiga. Snart inser han att de har fantastiska teknologiska prylar de med men att de håller allt sånt lite diskret eftersom de föredrar ett "enklare liv närmare naturen, istället för att låta oss styras av maskinerna".
Kirill börjar vänja sig vid framtiden. Det hjälper att han träffat Tina, som snabbt blir hans vän. De flirtar hej vilt med varandra och Kirills känslor för henne växer sig starkare för var dag. Deras relation är mer sexuell än romantisk men Kirill hoppas kunna ändra på det. Är hon hans framtida fru, tro? Kvinnan han har minst ett barn med, för att kunna få ättlingar en dag.
Kirill bestämmer sig för att skaffa sig ett eget ställe. Det är litet, med bara ett rum och inget golv. Han försöker få Tina att flytta in. Hon drar sig för det. Kirill intalar sig själv att det är för att hans nya hem är långt ifrån imponerande men att han ska göra det bättre så att hon blir nöjd.
Han börjar känna att han passar in i sin nya tid, i alla fall lite. Ett jobb får han också tag på. Botarenan behöver alltid nytt folk. Det är väldigt annorlunda jämfört med att vakta stränder men han gillar det och kollegorna är jättetrevliga. Särskilt chefen, Gregory, som blir hans nära vän.
Kirill går på en dejt med Tina, som han ofta gjort förut. Han försöker övertala henne att flytta in, vill skaffa barn med henne antingen på en gamla vanliga vägen eller - om hon inte vill vara gravid - via den lite läskiga avancerade forskningsgrejsimojset som sjukhuset erbjuder. Bara vandra in med en partner, ta ett blodprov och gå därifrån med ett nyfött provrörsbarn bara timmar senare...
Men den här dejten går inte som andra. Det vill säga, Kirill själv märker inte direkt någon skillnad men hans spelare gör det eftersom Tina helt plötsligt har en partner. Kirill avbryter snabbt dejten, även om han inte riktigt kan säga varför han plötsligt blev på dåligt humör. Tina blir också upprörd över att han säger hejdå när det bara gått några minuter sen hon kom dit.
Dagen efter bjuder Kirill hem Tina och frågar om de bara kan vara vänner. Han har ingenting emot att hon dejtar någon mer men då vill han veta om det, kanske rentav gå på en dejt med roboten i fråga han också om den är trevlig och vill. Om inte annat kunde de träffas, föröka vara vänner. Men när Tina inte sagt något känner han sig förrådd. Nej, bort med henne från listan över potentiella mödrar till hans framtida barn!
Han passar också på att växa upp till vuxen.
Han flörtar med lite olika personer, letar efter en ny partner. Ett tag hoppas han på chefen Gregory, för sjukhusbarnslösningen fungerar tydligen med två män också och att bli tillsammans med hans bästa vän vore trevligt. Sen visar det sig att Gregory redan har en fru som han tycker hemskt mycket om och egna barn, så han försvinner också från listan.
Istället träffar han Chelsea, som delar flera av hans intressen och är alldeles förtjusande. Dessutom vill hon också hemskt gärna ha barn, vilket ju är ett plus.
Och snart är sagda barn på väg! Chelsea upptäcker att hon är gravid.
Kirill firar genom att fria och Chelsea tackar lyckligt ja, även om hon klagar över att hon är hungrig genom hela frieriet.
De gifter sig kort efteråt i Chelseas hus. Därefter flyttar hon in hos Kirill, som varken har golv eller tapeter och har toalett, dusch, kylskåp och säng i samma rum istället för att han flyttar in i hennes betydligt trevligare hem... för det var ju logiskt.
Att Chelsea är gravid märks allt tydligare. Båda de blivande föräldrarna slukar bebisböcker i rasande fart och ser fram emot barnet så mycket att de knappt står ut.
Och en kväll står de inte ut längre. Än sen att de redan har en bebis på väg? De vill ha en NU och åker till sjukhuset för att ordna den saken.
När läkaren frågade dem om vilka hår och ögonfärger de var intresserade av tyckte Kirill att det kändes allmänt oetiskt och fel. Han blev obekväm och försökte skämta bort det genom att föreslå rosa hår och ögon. Det kom som en chock när Chelsea utan vidare gick med på det och han kom sig inte för att säga ifrån. Snart står han där, med en liten dotter i famnen. Ett barn som inte fanns för några timmar sen och som hans hjärna insisterar på inte borde vara möjlig.
Kirills framtidschock kommer ikapp honom. Han anförtror sin fru att han inte klarar av det längre, att han måste tillbaka till sin egen tid som han förstår. Han ber henne om hjälp och Chelsea är väldigt förstående. Hon kan inte resa när hon är gravid eller med ett alltför nyfött barn men när båda bebisarna är gamla nog kan hela familjen flytta tillbaka i tiden och bo på Kirills husbåt. Bara de kan åka och hälsa på senare, så att barnen får lära känna den tid de föddes i och Chelsea kan hälsa på sin släkt.
Och nu ska jag äta middag och eftersom det här redan blivit ganska långt tar jag en paus och lägger upp resten senare. Hej så länge!
No comments:
Post a Comment